Varje gång Maria Gustafsson ska säga "människor som möts" börjar hon darra på rösten som om det vore det mest heliga och dyrbara i hela världen. Vilket det också på ett sätt är, och det är hennes fel att en enormt massa människor börjat mötas betydligt oftare och bättre i Göteborgstrakten.
Så fortsätter hon: "...möts och inser att de själva har alla möjligheter att förverkliga idéer. Det är slut på att vänta på någon annan. Folk börjar göra själva och tillsammans!" Och där någonstans brister hennes röst och vi faller allesammmas i gråt.
Maria är en viktig katalysator i Göteborg för många människors möten. Social Media Club, Geek Girl Meetup, och förstås hennes bäbis: knytkonferensen WebCoast som gick av stapeln i helgen (och som är själva skälet till att jag är ett inlägg efter i #blogg100-utmaningen och behöver blogga ikapp).
Webcoast är en deltagardriven knytkonferens: arrangörerna hyr en konferensanläggning och sätter upp ett tomt schema. Deltagarna sätter lappar om det de vill tala om eller göra under en session (workshop, föredrag, annat), och besöker sedan de sessioner de känner passar.
Det är på så sätt också dragande: folk drar till sig den kunskap och kontakter de känner att de behöver. Det är inte ovanligt att sessioner kommer till genom att folk ber andra: "Kan inte du berätta lite om..."
Webcoast är en väldigt tvärfunktionell konferens: det är en enorm blandning på folk. Systemutvecklare, designers, och kommunikatörer, och en drösa löst folk. Konst, skaparkultur, entreprenördar, och i år även en massa barn. Det skapar utrymme för möten mellan folk som aldrig annars skulle mötts, och får också till följd att folk får helt nya idéer.
Maria är även duktig på att facilitera trygga möten. För att vara en konferens med bäring på teknik är könsfördelningen väldigt jämn, och hon agerar på det hela taget medvetet inkluderande, eftersom hon förstår att pluralism å ena sidan kräver tanke och arbete, men å andra sidan betalar sig i lustfylld innovation. De många perspektiven är nödvändiga.
Att mötas, att lära sig, att skapa, att få idéer och tankar, att hitta högre gemensamma syften, det är allesammans djupa och starka inre motivatorer för oss människor. När vi ägnar oss åt det upplever vi att våra ansträngningar är meningsfulla och vi får en smak för det som arbetet alltid skulle kunna vara. Nej, inte alltid skoj. Men alltid meningsfullt.
Alltså människor som möts, i deltagardrivna samarbeten, där man själv drar till sig det man ser behov av, i tvärfunktionella konstellationer, där ledarfiguren inte fokuserar på att leda utan på att facilitera fram tryggt självledarskap, i ett arbete baserat på människors inre motivation.
Känns det igen? Lean. Agilitet. Smidiga metoder. Agile People. Det är ett sätt att reformera hela arbetslivet till något mycket bättre än idag. Vi har verktygen nu. Vi vet hur man gör jobbet både mer lustfyllt och mer produktivt och samtidigt mindre nedbrytande. Nu handlar det mest om utrullning. Att bjuda fler människor med på tåget, om de vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar