Smyga framåt eller fly?

Fick frågan om hur man rent konkret städar bort sånt i organisationen som blockerar det öppna empatiska utforskandet. Det första man behöver känna till är lite om hur vi människor fungerar. Vi, precis som väldigt många andra organismer, växlar mellan två grundlägen: nyfiket smyga framåt eller fly. Tänk på en räka som betar utmed havsbotten med sina små framben. Plötsligt blir den otrygg, så den klipper till med stjärtfenan och tar ett långt undervattenskutt bakåt, bort ifrån faran.

Det finns ett överlevnadsvärde i att otrygghet driver oss att fly snabbt, även om vi är på en riktigt lyckad jakt. Hellre att vårt nyfikna utforskande avbryts en gång för mycket än en gång för lite. Vi är alla barn till dem vars ångest och rädslor har styrt bort dem från faror. De som inte var lika rädda överlevde inte länge nog för att bli föräldrar.

Vi är långt mer avancerade livsformer än räkor. Vi kan skatta faror förnuftsmässigt, och vi kan styra våra beteenden. I teorin. För det är inte så att dessa mer avancerade förmågor ersätter de mer primitiva. Istället ligger de ovanpå de primitiva. Rent fysiskt omsluter de resonerande delarna av hjärnan (neocortex) dem. Vi har bägge systemen samtidigt. Nervbanorna till våra primitiva system är kortare, och besluten vi fattar på den nivån sker snabbare och till lägre ansträngning. Särskilt snabba är de primitiva delarna som reagerar på upplevda hot!

Det luriga är att när de här känslostormande inre delarna av hjärnan aktiveras, så påverkas det yttre stora omslutande neocortex, även när vi inte ens är medvetna om känslostormen. Upplever vi en stark otrygghet så kan vi förstås känna det. Då märker vi hur vi darrar och svettas och hur det blir svårt att samla tankarna. Har vi istället en svag reaktion så blir påverkan mer subtil. Det är kanske en person som gör oss lite otrygg. De inre delarna av hjärnan slår larm om att vi inte vill vara nära den här personen, men vi uppfattar det inte som rädsla. Istället skapar den rationella delen av hjärnan en rationell förklaring varför vi inte bör vara nära den personen.

Så vi uppfattar inte all otrygghet som just otrygghet, samtidigt som den driver oss att bete oss defensivt på ett sätt som inte är öppet empatiskt utforskande. Att fråga folk om de upplever sig otrygga hjälper oss inte att upptäcka det. Inte heller kan vi alltid lita på de motiv som otrygga människor anger för sitt handlande. Det kan mycket väl röra sig om efterrationaliseringar. Folk upplever det som om de först kommer på skäl och sedan agerar, även när det i själva verket är tvärtom: först ett instinktivt beslut utifrån en trängd känsla, och sedan ett påkommet skäl

Men det finns många saker att se på om vi vill ta reda på om en person agerar defensivt. Om personen till exempel uttrycker sig svartvitt om någon annan, kanske anger den andras egenskaper som ensidigt motiv för personens agerande. All utgruppsbias är ett skäl att misstänka att något har triggat försvarsmekanismer, att något i samarbetet och organisationen upplevs som otryggt. Det blockerar den kreativa kraft som just ett öppet empatiskt utforskande skulle kunna utgöra på arbetet, och är skäl till att gå vidare och försöka rensa bort sådana triggers ur samarbetet.