Jag vaknade i morse med en oförklarlig men stor sorg inom mig. Det mesta tycktes meningslöst. Mycket snart kom också hjärnspökena. Tankarna om att jag inte duger till speciellt mycket. Att jag sårar folk genom att finnas. Efter en liten stund med det kom ångestpåslagen. Flyktbeteenden och tunnelseende och stress.
Det är inte så allvarligt eller dramatiskt som det låter. Eller, jo, känslorna är dramatiska och väldigt starka. Det är bara det att jag har fått förmånen att lära mig att de är naturliga och att det bästa är att bara låta dem finnas ett tag för då dör de ut. Det var värre när jag var yngre och var rädd för den obehagliga känslan. Då kunde ångesten verkligen förlama mig. Det förvärrade påslagen och förlängde plågan.
En liten reflektion rörande den här typen av tillstånd och smidiga arbetsmetoder:
Det är samma sorts nyktra empiricism bakom lean som bakom det här sättet att tackla ångest. Vi förirrar oss inte in i gissningar, utan ser på fakta och prövar validiteten i motåtgärderna.
Denna empiricism gäller även synen på människan och hennes arbete. Vi har lätt för att omfatta myter runt mänskligt arbetande och tänkande. I den mytbildningen ingår en massa osanna idéer om tänkandet: att tänkandet är kliniskt befriat från känslor, att det inte har någon varians, att alla aspekter av det är viljestyrda och så vidare. Verkligheten ser annorlunda ut, och principen om att respektera människan innefattar att utforma arbetet efter hennes faktiska förutsättningar. Det gäller även tankearbetet: kognitiv ergonomi är lika viktig som kroppslig.
Den varians i prestanda som vi uppvisar för att vi är människor, den ska vi inte försöka få bort genom individuella ansträngningar. Istället ska vi hantera den genom smarta arbetsprocesser. Naturligvis inom vissa rimliga ramar: den som på grund av sjukdom inte kan vara med i värdeskapandet ska ju naturligtvis inte till varje pris inlemmas i det. Men vi har en variation i vår arbetskapacitet, även vår mentala kapacitet, och den bör vi ta hänsyn till i arbetet.
Om inte annat så av ekonomiska skäl. Att överlasta delar av systemet, antingen delen är en maskin eller en människas hjärna, leder till en mängd kraftigt fördyrande slöserier. För att hantera min lilla dipp ägnade jag mig under dagen åt alldeles lagom belastande aktiviteter: skrev på några offerter, gjorde ett par kursbeskrivningar, och hade ett telefonmöte. Andra dagar har jag presterat mer och bättre, men om det funnits ett krav på mig att leverera på den nivån varje dag hade jag idag inte klarat av det alls. Inte utan förslitning och risk för klappa ihop helt. Då hade det inte blivit något gjort.
Det är naturligtvis ett privilegium att kunna reglera sin arbetsbelastning på det sättet. Av ekonomiska skäl bör det vara en betydligt mer spridd möjlighet. Det har med varians att göra. När en komponent i systemet har en naturlig varians vi inte ska åtgärda, så kan vi hantera den på ett produktivt sätt genom att ha tillgång till annan varians att kompensera med. Att ha tillgång till en variation av arbetsuppgifter gör att vårt utflöde på det hela taget blir mer jämnt. Som till exempel när man blandar stora och små saker i veckoproduktionen med hjälp av en heijunka för att få en jämn produktionstakt, eller när mjukvaruutvecklarna skapar en sprintplan med ärenden av både hög och låg risk för att få en jämn risk (=varians) mellan sprintarna.
Eller när man gör lite enklare administration medan man är hängig, för att kunna göra de krävande sakerna när huvudet och viljan är fräsch.
Återigen: att försöka minimera naturlig variation är inte lean utan mean, och det leder bara till överlast och att komponenter i systemet går sönder. Extra allvarligt är det när komponenten är en människa. Vi har ett arbetsliv bland kunskapsarbetare som är organiserat helt på tvärs mot insikterna från de två vetenskaper som lean är byggt på: psykologi och flödesmatematik. Flödesmatematiken lär oss att när resurser utnyttjas nära sitt kapacitetstak så går flödeshastigheten ner mot noll, vilket orsakar en enorm kostnadsökning per producerad enhet. Och psykologin lär oss att vissa situationer inte är tankeergonomiska och därför skadliga och fördyrande.
När det gäller det sistnämnda, om den kognitiva ergonomin, så börjar den uppmärksammas alltmer. Här finns till exempel en bra forskningsöversikt i ämnet. Vi vet nu oerhört mycket mer om hur våra tankeförmågor fungerar och slits, och det är dags att omsätta den kunskapen i arbetslivet på ett systematiskt sätt. Och naturligtvis sluta resursmaximera för att istället flödesoptimera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar