Kapitel 11: Bortspilld rörelse är inget arbete
Att flytta runt sig själv eller det man jobbar med i onödan (motion, transportation) är inte meningsfullt.
Ohno försöker driva hem den poängen med en språklig och kulturell reflektion som jag inte riktigt hänger med i. Men kärnpunkten är att det krävs meningsfull avsikt i varje förflyttning av sig själv eller av arbetsmaterialet för att det inte ska vara ett spill. "Lär er se skillnad mellan meningsfull och meningslös förflyttning!" verkar Ohno vilja säga till alla, i synnerhet till chefer som annars kan frestas att beordra fram meningslös förflyttning för att det känns bra.
Sedan angriper Ohno passivt språkbruk: Säg inte "delarna blev gjorda" utan "VI gjorde delarna". Agens och aktiv form är viktig för förståelsen. Jag gör reflektionen att dåliga moderna processbeskrivningar också använder passiv form, och utifrån processens synvinkel istället för ur användarens: "Processen börjar med att en anmälan tas emot..."
Historisk kuriositet: Ohno pratar lite om 4 S: seiri, seiton, seiso, seiketsu (släng, systematisera, städa, standardisera) och nämner inte den lite mer sentida shitsuke (stå fast vid / ständigt förbättra denna ordning).
Kapitel 12: Bondefolk gillar lagerhållning
Ohno gör en kulturell reflektion: eftersom vi är en bondenation är vi besatta av att skörda så mycket som möjligt medan vi kan, och att spara allt i lador. Maskiner kan gå sönder, låt oss ha mängder med reservdelar eller varför inte en hel reservmaskin?
Detta tror han ligger bakom benägenheten att överproducera och lagerhålla (vilket kräver transporter och orsakar väntan). Ett jägarfolk måste däremot leva mer ur-hand-i-mun.
I ljuset av stor variation (som i det mänskliga naturtillståndet där överflöd byts i brist) är bondesamhällets lagerhållning en stor utjämnare. Men i den moderna tiden bör vi kunna kontrollera produktionen på ett sådant sätt att vi slipper den stora variationen i tillgång. Tyvärr är folk spontant mer intresserade av smart lagerhållning än smart produktionskontroll.
En annan faktor som driver upp lagerhållningen är prisreglering (som Japan har en stark tradition av) och Ohno beskriver hur. Tänkandet att man försöker diktera ett pris baserat på tillverkningskostnaden plus en rimlig marginal leder till över- och underproduktion (se kapitel 6 om ekonomernas blinda fläckar), vilket är totalt sett dyrare än ett just-in-time-flöde där utbudet mjukt möter efterfrågan.
Kapitel 13: Förbättra produktiviteten även med mindre volymer
Först en reflektion runt byråkratisk detaljreglering versus självstyre: Det japanska risöverskottet (som i sig var ett resultat av prisregleringen och jordbrukspolitiken) skulle ner. Departementen gav (detalj)order om att ris skulle planteras mer glest i en viss procent av arealen. Risbönderna gjorde så, men planterade å andra sidan så mycket mer i de övriga fälten. Produktionen steg. Istället borde departementet gett order om att produktionen skulle ner, och låtit varje bonde räkna ut hur.
Den ökade produktionskapaciteten med hjälp av maskiner har ökat produktiviteten. Men bara för de stora volymerna. När efterfrågan viker, vad bör man göra då? Ohno menar att om man då överger automatiseringarna, och istället arbetar i lugnare takt, och mer för hand, så kommer man att tjäna på detta totalt sett. Varken maskiner eller människor kommer att slitas ut. Att överproducera är inte svaret, och inte heller att sparka folk (vilket är svårt och ovanligt i Japan).
Här bryter Ohno mot mycket tänkande inom industri och ekonomi, och det är värt att fundera ett par varv extra på detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar