Rätt att förändra?

— Vad är nu det här? Gör ni myteri?

Chefen hade ryckt upp dörren till mötesrummet och stod nu högröd i ansiktet och tittade på de övriga. I dörröppningen stod Liku och såg rädd ut. Zott, Doss, och Ganzi tittade på varandra och på Chefen. Hur skulle de hantera det här?

— Vi bara försökte komma på olika sätt för att lösa några av problemen vi har här på arbetsplatsen, sa Zott efter en stunds tystnad.

— Vilka problem? Varför har ni inte berättat för mig om dem? sa Chefen.

De tittade på varandra. På ett sätt hade de inte riktigt vetat om problemen förrän nu. Samtidigt som de ju alltid hade vetat om dem. Fast inte vetat att det var problem. Egentligen.

Ganzi såg på Chefen.

— Det är väl ingen hemlighet att vår avdelning har mer jobb än vad vi egentligen mäktar med? frågade hen.

— Jo, jo, men det kan vi ju inte rå för! Det är något jag hela tiden får säga till de andra cheferna: mitt folk jobbar så mycket de bara hinner, det kan inte gå snabbare än så här!

— Men berättar du för dem om orsakerna?

— Orsakerna?

Ganzi tog fram bubbeldiagrammet med orsakskartan och började berätta.

Om arbete som kom in okontrollerat.

Om avbrott och störningar.

Att ingen fördelade arbetet på något kontrollerat sätt.

Att ingen prioriterade arbetet efter vad som var viktigast för organisationen.

Att de inte kunde hjälpa varandra eftersom de inte hade någon aning om vad folk höll på med.

Att ingen, inte ens Chefen, hade en samlad bild av vad som pågick på avdelningen.

Chefen stod och stirrade. När Ganzi var klar nickade hen långsamt.

— Man förstår på ett annat sätt när man ser det så här tydligt.

Zott, Ganzi, Liku, och Doss sneglade på varandra och log.

Detta är ett utdrag ur boken Från gnäll till förbättring. Det är en handbok i konsten att börja med medarbetardriven ständig förbättring (kaizen) på ett ordinärt administrativt kontor i yttre rymden.