Sociala hierarkier är ett intressant fenomen. Det är naturligt att vi formar hackordningar. Samtidigt är det ett improduktivt sätt att organisera sig som orsakar mycket lidande. Ett modernt arbetsliv har inte råd med dem.
Att något är naturligt betyder ju inte att det är önskvärt eller nödvändigt. Bara att det finns saker i vår konstruktion som ökar sannolikheten för ett visst utfall, t ex hackordningar, ska uppstå. Det våra hjärnor håller ordning på är nämligen inte hackordningen som sådan, utan är ett mycket mer primitivt associerande. Vi associerar vissa individer som sådana som ska ha inflytande över oss, och andra individer som sådana som vi ska ha inflytande över. En hierarki kan därefter uppstå när våra beteenden följer associationerna, och ibland är hierarkin som uppstår förtryckande. Men det måste inte vara så. Samma hjärna kan mycket väl erkänna ömsesidiga och jämbördiga inflytandestrukturer.
När Bruce Tuckmann och Susan Wheelan har studerat grupper har de märkt att de mest produktiva grupperna är på samma gång egalitära och effektiva i sitt beslutsfattande. Alla har stort inflytande men inte i varje fråga. Gruppen vet vilka som i varje given situation kan mest och låter de personerna ta kommandot. Ledarskapet är emergent och snabbt växlande. Kruxet är att det kräver en mognad i gruppen som tar tid att odla fram. Hur gör man på vägen? Alla kommer inte ha samma inflytande. Hur hindrar vi dominanshierarkierna från att bli destruktiva?
Nyckeln är trygghet. Det som driver våra hjärnor att hålla koll på eget och andras inflytande är vår rädsla för uteslutning. Lyckas vi dominera lite lagom har vi en trygg plats i gruppen. Förhäver vi oss riskerar vi att åka ut. Våra hjärnor är byggda för en miljö där det är farligare att vara utesluten ur en grupp än att ingå i en grupp där man behandlas illa. Stora stycken av hjärnan larmar och erfar social smärta när vi stöts bort. Rädsla för att bli övergiven är en av våra starkaste drivkrafter.
Om en grupp är otrygg uppstår en kamp om medlemskapet. Hamnar man i onåd kan man rädda sig genom att trycka ner någon annan. Även snälla och välmenande personer dras med i elaka spel när hjärnorna signalerar fara för stark social smärta. Personer med låg status i gruppen börjar leta efter offer bland dem som tillhör grupper som ofta tillskrivs ännu lägre status: kvinnor, personer med avvikande intressen, hudfärg, kroppslukt, sätt att prata eller röra sig. Genom att trycka till dem hoppas de kunna bevara sin egen position.
Vi kan välja att skapa trygga grupper. För det första genom att tydligt visa att alla är med. Ingen kommer att uteslutas. Se till att alla är sedda och bekräftade. Samlas under samma namn och symbol. Var tydlig med det gemensamma syftet. Blir vi av med rädslan blir vi av med mobbningen.
För det andra genom att ha umgängesregler som blockerar destruktiva maktspel. Ritualer som inkluderar och bekräftar alla. Lika och god tillgång till information. Språk befriat från våldsamma eller förlöjligande undertoner. Många destruktiva samspel sker av ren oförsiktighet när vi inte tänker på de här sakerna.
För det tredje genom att odla meritokratiskt erkännande med tanke på gruppens syfte. Ett fokus på medlemmarnas olika styrkor när det gäller de gemensamma målen tränger undan fokus på irrelevanta egenskaper hos medlemmarna som t ex deras kön eller härkomst. Synliggör utmaningarna och lyft varandras talanger när det gäller att klara av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar