Varken flum eller fascism

En trevlig sak med årets Almedalsvecka var alla de framtidsinriktade samtalen, och att så många uppfattat att digitaliseringen faktiskt medför en samhällsomvandling. För mig som agilist var det ännu roligare att höra att många organisationer på ledningsnivå snappat upp det här med agilitet: snabb förändringstakt i omvärlden kräver snabb förändringstakt i den egna organisationen, och agil utveckling är en möjliggörare.

Däremot blev jag irriterad när så många på ledande nivå återkom till en inbillad motsättning mellan agilitet och struktur. "Ja, vi behöver agilitet, ett iterativt utvecklande av tjänster och produkter. MEN det funkar ju inte när vi utvecklar medicinska tjänster/banksystem/kärnkraftverk och annat som styrs av regulatoriska krav. Där kan vi inte ha agilitet, där måste vi ha ordning och reda!"

Stackars människor! De upplever sig alltså trängda mellan innovativa agila hippies som gör nydanande men osäkra produkter, och strukturfascister som garanterar stabilitet men också bestraffar varje försök att gå utanför ramarna.

Denna motsättning uppfattade även människor inom systemutvecklingen för femton år sedan, eller för den delen inom japansk fordonsindustri på femtiotalet. Men både systemutvecklare och leanpionjärer fann snart att motsättningen är falsk. Själva nyckeln till smidighet och agilitet är istället att kunna kombinera sträng struktur med stor rörlighet.

Problemet med rigida metoder är inte att de är strukturerade, utan att de utgår från att det alls är möjligt att på ett tidigt stadium se precis vilken struktur som är den rätta. Man tror på allvar att planen ska exekveras när den en gång är lagd, trots att det dyker upp nya viktiga insikter under resans gång.

Att införa rörlighet i en rigid metod är katastrof. Det som saknas i dem är mekanismerna som gör det möjligt för oss att återföra de nya insikterna och snabbt få fram en ny plan baserad på den senaste kunskapen. Men agilitet handlar ju inte om rörlighet i en rigid miljö, utan om att ändra miljön så att den tål rörlighet. De agila metoderna skapar sådana miljöer.

För att tåla rörlighet så måste de agila metoderna vara långt mycket mer strukturerade än de rigida metoderna. I en rigid miljö som genomför förändringar batchvis räcker det att stämma av att centrala måstekrav uppfylls vid vissa bestämda toll gates. I en agil miljö måste denna avstämning ske kontinuerligt. Och kravspårbarheten syns i en agil backlogg ner på varje enskilt element, inte på stora listor av krav.

Det är det mycket strukturerade arbetssättet som gör att vi kan vara agila. Vi bygger upp resilienta strukturer som tål ständig förändring utan att kaos uppstår. Det gör att vi kan utveckla medicinskteknisk utrustning som uppfyller FDA:s krav, styrsystem för farliga industriella processer, och vapensystem, agilt. Jag påstår att det är enklare att utveckla robusta produkter och tjänster med hjälp av agila metoder, just på grund av den högre graden av struktur.

Det vore ju hemskt om ledningar i viktiga svenska stora bolag inte känner till vilka tekniker och möjligheter som finns. Agilitet är inte bara ett mindset. Det är en hel container full med beprövade tekniker som gör det möjligt för oss att också realisera detta mindset, mitt i den komplexa verkligheten med samtidiga krav på både flexibilitet och stabilitet.