Som ni kanske märker håller jag på att läsa om Taiichi Ohnos bok Workplace Management, och jag lägger också ut anteckningarna jag för medan jag läser. Jag vill kunna ge mina elever källhänvisningar till sådant jag lär ut, och med hjälp av anteckningarna kan jag lättare hitta ifrån vilken bok och vilket kapitel det kommer.
Det vi gör nu, 2015, är att på många ställen försöka tillämpa idéer som Ohno och andra tillämpat sedan femtiotalet. Vi försöker delegera ut ansvaret och förmågan att förbättra arbetssätten till folket som jobbar på golvet. Ta bort den överflödiga storskaligheten och istället skapa effektivitet i det lilla, eftersom den förmågan gör det lättare att anpassa sig efter vad en föränderlig omvärld önskar. Göra organisationerna mer agila.
Mitt arbete borde vara onödigt. De här idéerna om smidighet och agilitet genom delegering och egenmakt, de har varit i svang i flera årtionden. Hela arbetslivet borde varit transformerat av lean vid det här laget. Men det är som om de tayloristiska intuitionerna om den helt igenom korkade arbetaren och den allvetande genialiske planeraren hela tiden dyker upp som huvudena på en hydra. Varje generation måste lära sig att de inte stämmer utan leder fel.
Det är till och med så att när vissa välrenommerade konsultföretag ger sig på att införa lean ute i verksamheter idag, så är det en pervers form av taylorism de inför. De predikar (liksom Taiichi Ohno) vikten av att arbeta efter en standardiserad process, men glömmer bort samme Ohnos ord om att det är folket på golvet - gemban - som ska skapa processen, och inte minst ständigt förbättra den (kaizen). Kvar blir bara övervakning och byråkrati, en byråkrati som blir mer och mer verklighetsfrämmande i takt med att den avviker från det som folket ute i verkligheten ser och förstår.
De tekniska hjälpmedlen vi har idag skulle kunna ge människorna på golvet helt nya och fantastiska sätt att själva förbättra sitt värdeskapande. Istället blir det verktyg i händerna på nytayloristerna som bränner tid och pengar på att försöka analysera den inkompetenta arbetarens beteende så att de genialiska planerarna kan uppfinna bättre sätt åt arbetarna.
Läs jättegärna Jonas Söderströms beskrivning av hur uppkopplade broscher (till en förmodligen hög kostnad) fastsatta på sjuksköterskor lärde vårdplanerarna att sköterskorna sprang väldigt långt mellan sina patienter, eftersom vårdplanerarna tilldelat patienterna åt sjuksköterskorna utan att ta hänsyn till var i sjukhuset dessa befunnit sig. Detta tekniska övervakningshjälpmedel betalade sig på så sätt genom att vårdplanerarna kunde tilldela patienter lite listigare. Men, som Jonas skriver, man hade ju också kunnat fråga sjuksköterskorna om det var så att det sprangs mycket.
Eller göra som vi agilister och leankonsulter föreslår: hitta sätt för sjuksköterskorna att utifrån sin verklighet på golvet själva komma på den ideala patienttilldelningen. Inte bara sparar man in kostnaden för uppkopplade broscher (inklusive miljökostnaden för datagrejs), man kan dessutom spara in på antalet vårdplanerare. Lean handlar om ökad produktivitet genom ökat värdeutflöde och minskat spill. Att låta en person tänka och en helt annan person göra är spill, så länge som människor har både händer och hjärnor.
Men som sagt, det här är gamla insikter och gamla tankar. Låt oss fortsätta att tillämpa dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar