När fungerar yttre förstärkningar då? För vi vet att man inte kan göra generella förenklingar av typen "Gör aldrig si!" eller "Gör aldrig så!". När t ex Daniel Pink uttrycker sig svepande och påstår att "Vi drivs av tre saker: autonomi, kompetens, och känslan av ett högre syfte" så är det utifrån en modell, och modeller är förenklade. Man kan skapa andra motivationsmodeller som nämner andra saker, och dessa modeller kan vara precis lika sanna.
Kritik mot Pink, Kohn, Ryan och Enci har bl a kommit från beteendevetare som vill att vi ska titta på förstärkningar på det hela taget. Stephen Ray Flora går så långt att han underkänner hela påstående att yttre belöningar försvagar den inre motivationen. Men om man skrapar lite på ytan så är det ju påståendet att det alltid och överallt är så som kritiseras. Och då liknar hela "kontroversen" mer ett käbbel om halmgubbar.
Självklart är TED-talkiga managementkonsulter a la Daniel Pink svartvita när de uttrycker sig. Och självklart får de en svans av personer som lite storögt okritiskt sväljer allt vad de säger. Men det betyder ju inte att de underliggande mekanismerna, de som olika författare har försökt skildra, vissa med breda penseldrag och andra med fler nyanser, att de mekanismerna är falska. Tvärtom visar de på observerbara faktum.
Men det finns gott om exempel på motsatsen: när yttre förstärkning fungerar bra och hjälper den inre motivationen att växa. Påfallande många som har med lärandesituationer att göra. Yttre förstärkningar för att få barn att ändra beteende har visat sig fungera. Att till exempel belöna läsning tills barnet fått en sådan inrotad vana det utan svårighet vänder sig till böcker för böckernas egen skull. Och detsamma verkar gälla för vuxna. Appar som ska lära oss nya språk eller att meditera, de använder gärna olika yttre belöningssystem för att driva oss framåt.
Och då blir det plötsligt lite mer logiskt och inte så självmotsägande. För i en lärsituation har jag ju varken kompetens eller autonomi till att börja med. Jag har inte ens förmågan att dela in uppgiften att lära mig saker i lagom stora paket. Om jag då får hjälp att dela upp, och fokusera på en sak i taget, så kommer min kompetens inom området att byggas upp. Och då, med tiden, blir jag mogen att förhålla mig autonomt, och mogen att se det större sammanhanget och kunna konstruera mig mening inom det.
Den främsta tillämpningen av SDT, eller för den delen Pinks tankar, gäller lön och annan kompensation för tankearbete som bedrivs av vuxna och redan kompetenta individer. Det är ingen lärsituation. Den som betalar ut lönen är inte mästaren, och den anställdes mål är inte att växa upp till chefens höga nivå.
Min chef vet betydligt mindre om mitt eget jobb än vad jag gör, så därför ska hen inte hålla på och försöka reglera mitt beteende på detaljnivå. Hellre sätta upp övergripande mål, och sedan ha en dialog om hur vi når dit på ett acceptablet sätt.
Vi måste som alltid, för att kunna använda kunskaper på bästa sätt, se den lite större bilden, undersöka omständigheterna, och förstå att all tillämpning är kontextuell. Alla modeller är felaktiga, men vissa är användbara, givet vissa förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar