Det spelar ingen roll vad du säger i ditt CV eller på anställningsintervjun: Du är faktiskt inte bra på att hålla många bollar i luften samtidigt.
Det kan hända att du utvecklat strategier för att uppgiftsväxla mer effektivt inom vissa fält, och det kan hända att du har ett riktigt gott arbetsminne och stor förmåga att rikta uppmärksamheten. Det är naturligtvis intressant att veta, men frågan är varför du ödslar sådana förmågor på det spill som kallas uppgiftsväxling.
Rutinärenden kan vi automatisera i våra hjärnor och vi behöver därmed inte blanda in så mycket av vårt medvetna tänkande. Om vi gör något som tar vissa sinnen i bruk gör det inte så mycket om vi samtidigt gör något som tar andra sinnen i bruk. Det går med andra ord att lyssna på radio och vika tvätt samtidigt. Vi kan klara oss med partiell uppmärksamhet på varje uppgift.
Men ska vi göra två saker samtidigt, och dessa tar samma hjärnresurser i anspråk, så tvingas vi till ständig uppgiftsväxling mellan dem. En uppgiftsväxling innebär att vi måste flytta uppmärksamheten till det nya, bygga upp en ny mental bild av det nya, orientera oss i den bilden för att komma på vad vi ska göra, och sedan börja göra det.
När uppgiften är kognitivt enkel och inte skiljer sig så mycket från den förra uppgiften (som t ex i Henrik Knibergs namnskyltsexperiment) så blir påslaget minst 20% per sak att växla mellan. Skillnaden mellan att göra två namnskyltar en i taget respektive två samtidigt är i bästa fall cirka 20%.
När uppgiften är kognitivt svår blir den nya bilden i huvudet mycket mödosam att bygga upp. När man programmerar är det ju inte ovanligt att det kan ta en timme innan man åter befinner sig i den konceptuella värld som är systemets ännu orealiserade mekanismer och kan navigera i den obehindrat.
Blir man avbruten där har man dessutom problemet att insikter man gjort mentalt men som ännu inte omvandlats till kod försvinner. Ledtiden vid växling består alltså inte bara av att bygga upp det nya, utan även av att snabbt förpacka sammanhanget kring den befintliga uppgiften på ett sätt som inte gör tiden runt den förspilld.
En av vinsterna med att synliggöra sina flöden är att det går att börja kontrollera dem. Största orsaken till att vi tvingas jonglera mellan flera saker är att flödena har utformats tryckande. De har troligen inte utformats medvetet tryckande, men effekten av designen har blivit sådan. Arbetsuppgifterna ramlar på folk, likt bilar som utan att behöva köa i god ordning kör fram till betjäningsluckor lite hursomhelst.
Men genom att synliggöra sina flöden kan man se var uppgiftsväxlingarna uppstår så att det är möjligt att göra sig av med dem. Systemen måste göras dragande. Och när man synliggjort flödena börjar folk se på vilket sätt de samverkar i flödena. Att balansera arbetsbördor, att utforma strategier för hur man skyddar varandra från händelsestyrt arbete, det blir kort sagt möjligt att styra arbetet överhuvudtaget.
Och man gör sig av med den enorma produktivitetsförlust som uppgiftsväxling och samtidigt arbete utgör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar