Problemlösning i grupp

Ibland är en människa ensam om att se och uttrycka ett visst problem. Detta skapar en massa spänningar i en grupp:

• Människan tänker: "Det är nog bara jag. Ingen annan verkar se det."
• Någon i omgivningen tänker: "Det där kan inte jag se. Hen har nog helt fel."
• Någon annan i omgivningen tänker: "Usch, det stämmer kanske, men det blir ett väldigt jobbigt problem att hantera om vi väljer att lyfta upp det."

Observera att jag skriver "tänker", men "tänkandet" här kan också vara helt omedveten process. Resultatet blir detsamma: gruppen undviker att hantera ett problem som en (eller ett par) av dess medlemmar har identifierat. Därmed blockeras förbättringsprocessen.

I en handlingsförlamad grupp är ståndpunkterna om gruppens nästa steg sällan uttalade. Det är t ex rätt vanligt med en outtalad idé om att alla problem som gruppen har noterat med nödvändighet ska värderas som viktigare än annat och därmed hanteras. Då blir problemformuleringsprivilegiet i gruppen dyrbart och laddat. Gruppen orkar ju inte att hantera precis varenda sak som någon i gruppen uppfattar som ett problem. Den tysta förhandlingen om vem som ska ha inflytande i gruppen får orimligt höga insatser. Maktkamp uppstår.

För att bryta detta dödläge måste man bryta den svartvita synen på "problem". "Problem" är till att börja med dels en beskrivning av ett skeende, och dels ett värdeomdöme (skeendet går inte rätt till). Beskrivningen av skeendet är inte självklart: jag kan se tokigt på situationen och jag kan ha en tokig uppfattning om de inblandade orsakssammanhangen. Värdeomdömet uppfattas spontant ofta som binärt (saker är antingen problem eller inte), men i själva verket innebär olika saker mer eller mindre problem jämfört med annat, beroende på omständigheterna.

Om gruppen sedan ska välja att försöka hantera problemet och i så fall med vilken strategi, är också öppna frågor. Vilka av orsakerna till problemet kan man angripa? Hur stor är sannolikheten att strategierna kommer att lyckas? Vilka är kostnaderna för de olika strategierna? Vilka är riskerna?

I en grupp där processerna för förbättringen är omedvetna och tysta riskerar dödlägen ständigt att uppstå. Vårt naturliga spontana sätt att hantera dödlägena är att förlita oss på primitiva auktoritära grepp med dominansbeteenden och underkastelsebeteenden som styr gruppen genom att trigga olika känslor hos dess medlemmar. Inte sällan mår folk dåligt i sådana grupper, och inte sällan blir resultatet undermåligt jämfört med alternativen.

I smidiga metoder försöker man sig istället på att angripa problemlösningen empiriskt på ett genomtänkt sätt. Observationen är att gruppen då förbättrar sin process snabbare, når bättre resultat, och att folket i gruppen mår bättre (eftersom vi utgår från hur vi människor faktiskt fungerar). Jag skrev om gruppkator förut, och ständig förbättring (kaizen) kan man med fördel utföra i formen av olika sådana. Jag tänker att jag ska tipsa om några, fast det får bli i en senare post.