Gruppkata: Problemintervju

En kata man kan använda i problemlösningsprocessen är en problemintervju.

En person, problemägaren, har upplevt sig ha en insikt om ett problem. De övriga turas om att under cirka tio minuter ställa frågor till problemägaren om problemets natur, teorier om hur problemet uppstår, vilka negativa effekter det har osv osv.

Gruppens fokus är att att skaffa sig så god kunskap som möjligt om problemägarens syn på saken. Det är inte ett forum för att värdera problemet, eller ifrågasätta några av de mekanismer som problemägaren menar sig ha iakttagit. Man bör också undvika att försöka hitta en lösning på problemet, eftersom kunskapen om problemet på det här stadiet är alldeles för dålig. Deltagare som tror sig ha en lösning bör notera denna, så att man kan ta fram vid ett senare tillfälle.

Deltagarna bör använda dels öppna frågor när de intervjuar (frågor som inte bara kan besvaras med ja eller nej), dels formulera dem utifrån problemägarens subjektiva upplevelse. Dvs istället för att fråga "Är det så att.." bör man fråga "Hur tror du att...".

Deltagarna bör också vara mån om en nyfiken, respektfull och undersökande ton. I just den här intervjusituationen har problemägaren hundraprocentigt tolkningsmandat och problemformuleringsprivilegium. Det betyder inte att gruppen från och med intervjun kommer att se på saken precis som problemägaren skulle önska, så därför behöver ingen använda just den här situationen till att ifrågasätta eller diskvalificera problemägarens uppgifter. Att validera problemet och bestämma en handlingsplan är helt enkelt en senare fråga.

Det är viktigt att inte dra ut på processen. Håll det kort och kärnfullt, och låt ordet rotera mellan deltagarna.

De positiva effekter man vill nå är bland andra dessa:

• Ingen ska behöva vara ohörd. Alla i gruppen har lika stor rätt att få sin sida av saken hörd. Just dessa tio minuter tillhör person X, och det betyder att även person Y och person Z kan förvänta sig samma möjlighet.
• Genom att alla får ta del av problemägarens perspektiv och drivkrafter så ökar empatin inom gruppen, och vägen till att få en gemensam syn på saken kortas. Detta kan öka gruppens angelägenhet (urgency) att ta itu med en problematik.
• De som blir stressade av att inte hela tiden få ha problemformuleringsprivilegiet tränas i att släppa det. Att släppa det för stunden betyder ju inte att man tappar inflytande permanent. Gruppen behöver träna att hålla flera parallella problemformuleringar i luften samtidigt, och först därefter validera och värdera dem i tur och ordning.

Begränsningar och risker med katan är bland andra dessa:

• Den kommer inte i sig att hjälpa gruppen att validera och värdera ett problem, bara att inventera det.
• I en grupp där maktförhållandena varit djupt ojämna och folk varit ovana vid att lyssna in främmande perspektiv utan att omedelbart döma över dem, innebär denna kata ett stort avsteg från vad som räknats som normalt inom gruppen. Stor stress kan uppstå, och folk kan av det skälet göra dumma saker och trampa varandra på tårna.
• Resultatet är väldigt osorterat: Man får en människas spekulationer om problemets orsaker, blandat med dennes subjektiva uppfattningar om hur illa det är.