Vad vill metoden lösa?

När man inför agila metoder i olika samarbeten dyker man alltid på spänningsfältet mellan de som vill följa metoderna till punkt och pricka och de som vill anpassa dem. Och bland dem som vill slaviskt följa efter finns det de som vill följa av rätt anledningar och de som vill göra det av fel anledningar. Precis som hos de anpassliga: vissa vill anpassa utifrån ett verkligt behov av anpassning, medan andra vill anpassa för att undvika någon av de förändringar som metoden kan komma med.

Så hur vet man hur man ska förhålla sig till anpassningar av agila metoder då? Hur vet vi om vi ska följa slaviskt eller om vi ska ändra i metoden? Genom att man förstår hur metoderna fungerar.

Metoderna är påsar med tekniker i. Även om det står olika namn på påsarna innehåller de påfallande ofta samma tekniker, och det är teknikerna som påverkar samarbetet till att bli mer agilt om man tillämpar teknikerna rätt.

Varje teknik finns där för att lösa ett specifikt problem. Folk har erfarit strukturella hinder mot större agilitet, och så har de experimenterat fram en teknik som hjälpt deras samarbete att ta sig över det specifika hindret. Metoderna är inte magiska och teknikerna är inga ritualer som fungerar oavsett förutsättningarna. Om du inte har den situation som tekniken är tänkt att hantera, så ska du inte använda dig av just den tekniken.

Så står ni med en frågeställning rörande ett visst arbetssätt så börja med att undersöka om ni verkligen förstått hur det nuvarande arbetssättet påverkar den aktuella situationen, och vilka alternativa arbetssätt som skulle kunna påverka på ett annat vis. Sedan bör ni experimentera med arbetssätten för att validera de här hypoteserna, utvärdera på empirisk grund, och bestämma er för förhållningssätt därefter.

Det viktiga med införandet av agila metoder är att ni hela tiden är öppna för det här prövande förhållningssättet. Det kräver att ni aldrig standardiserar runt en viss metod eller teknik utan optimerar organisationen för förändring. Agilitet är ett lärande.