En missuppfattning om sk "storskalig agilitet":
"När en stor organisation inför agila arbetssätt måste dessa likriktas!"
Nej. Nejnejnej. Eller: nja, jo, lite, ibland. Men akta er!
Agila metoder bygger på metodutveckling på teamnivå. Scrum, SAFe och andra ramverk är startpunktsmetoder. De erbjuder ett enkelt paket av några tekniker man kan använda för att lösa vissa problem (och har man inte just de problemen ska man inte ge sig på att använda just de verktygen).
Men vad metoderna gör är att de framförallt avslöjar strukturella hinder för agilitet, och genom den strukturerade ständiga förbättringen (i form av retrospektiv och liknande) erbjuder möjlighet att ta bort hindren. Det kräver frihet att experimentera med arbetsformerna.
Den organisation som tar bort möjligheten för ett team att experimentera med arbetsformerna kan inte vara agil. Och likriktning omöjliggör experiment.
Vissa organisationer har dåliga erfarenheter av experiment. Men lösningen är inte att likrikta, utan att bli bättre på att experimentera. Gör man det rätt blir det både säkert, effektivt, och produktivt.
Det är ett stort problem att det mest kända ramverket för agilt arbetssätt i stora organisationer, SAFe, på många ställen uttrycker sig som om likriktning är av nöden. I tidigare versioner av SAFe har man krävt att alla team ska arbeta med tvåveckorssprintar, att alla team ska använda estimering som prognosverktyg, att estimering måste ske med storlekspoäng, och att alla storlekspoäng i hela organisationen ska kalibreras utifrån samma skala där 1 poäng motsvarar 1 effektiv persondag.
Ingen av dessa olika tekniker är i sig fel. Men det finns mängder av exempel på situationer där teknikerna absolut inte ska användas. Om en ledning i onödan har beslutat om att standardisera runt dessa tekniker blir resultatet att det blir svårt att öka agiliteten i organisationen.
För att få agilt att fungera i ett helt värdeflöde krävs synkronisering. Dvs att teknikerna som används i organisationen fungerar tillsammans i harmoni. Från en position uppe i det blå kan det se ut som om likriktning är ett enkelt sätt att garantera harmoni. Men om tekniken du påtvingat en grupp inte harmonierar med deras situation så har du skapat kaos.
Det enda sättet att få arbetssätten smidiga är om de personer som utför arbetet också har friheten att utforma dem, och att de själva bär ansvaret för att arbetssätten harmonierar på ett smidigt sätt. Det sker när ledningen lär dem hur de ska arbeta med ständig förbättring. Ramverken ger vägledning, men de består av tekniker som kan vara mer eller mindre tillämpliga i den aktuella situationen. Man måste välja och vidareutveckla och anpassa, och man måste göra det på ett bra sätt.
SAFe 4.0, den senaste inkarnationen av SAFe, är betydligt mer liberal. Borta är tanken på att alla måste arbeta i samma takt, så länge som de kan samplanera varannan vecka. Fortfarande säger ramverket tyvärr att prognoser ska sättas med hjälp av estimering, att estimering ska ske med storlekspoäng och att storlekspoängen ska vara en gemensam valuta i hela organisationen, men när man går SAFe:s handledarutbildningar så får man höra att även detta är förhandlingsbart.
Viljan att likrikta tror jag kommer ur rädsla. Man vet egentligen inte vad de här teknikerna innebär, så därför saknar man förmåga att välja och anpassa. Men istället för att erkänna sin okunskap och använda lean och agila införandemetoder som bygger på experiment och utforskande, så väljer man att hålla fast vid vad någon någon gång sagt på ett tydligt sätt.
Och det är ju så frestande att tro på tanken att likriktning innebär trygghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar