Huvudrapporten sid 32-33: Myndigheterna självskattar sin mognad vad gäller projektstyrningsmodeller, förvaltningsmodeller och projektportföljmodeller, till hyfsad högt. Myndigheterna har stora ambitioner att bli ännu bättre.
Mina iakttagelser är att myndigheterna visserligen har förvaltningsmodeller på plats på pappret, men att de inte följs. En förvaltningsmodell kan till exempel innehålla kontrollpunkter för att säkerställa driftsäkerhet. När resultatet från stora försenade prestigeprojekt ska driftsättas är det dock inte ovanligt att projektet inte upplevt sig ha haft tid eller råd att möta kraven från driften, och så som maktförhållandena är riggade (projekten går först) så kör man över förvaltningsmodellen.
Projektstyrningsmodellerna ställer till ganska mycket. För livscykelhantering av digitaliserade värdeströmmar är det förvaltning med av ständig nyutveckling som bör vara i centrum. I myndigheterna är det istället inte ovanligt att projekten förfogar över merparten av pengarna och förvaltningen svälts ut. Det leder till att den tekniska skulden ökar, vilket inte är hållbart för digitala värdeflöden. Förvaltningsmodellerna och projektstyrningsmodellerna är inte kompatibla.
Varje projekt måste enligt dagens modeller vara finansierat i sig själv vilket gör att nödvändigt plattformsarbete inte blir av eftersom modellerna som används inte kan hantera att den ekonomiska nyttan av digital infrastruktur uppstår i flera senare projekt och att kostnaden därför måste amorteras i dessa. Detta drabbas ESV själva av, på sid 40 känner de sig tvungna att inför läsaren av rapporten motivera varför man inte kan räkna hem till exempel en landsomfattande digital identifieringslösning i ett enda projekt. För en statsförvaltning som äger och förvaltar flera digitala värdeströmmar borde det sättet att räkna på vara en självklarhet och inte något som en utredare måste påtala.
Projektmodellerna är dessutom som jag skrivit tidigare inte anpassade för att ta vara på möjligheter löpande, utan för stora omvandlingar som löper under perioder av år och som antas kunna planeras till hög grad. De beslutas om utifrån osäkra planer, ledningen av projekten följs upp utifrån huruvida de förmår få projektet att följa planen snarare än uppnå effektmålen, och förändringar i planer och budgetar ses inte som ett tecken på att man är duktig på att kontinuerligt styra efter föränderliga omständigheter utan som ett tecken på svag styrning. Förändrade krav mäts som ett negativt KPI medan kravstabilitet ses som något gott.
Så när myndigheterna skattar sig själva som hyftsade på förvaltning, projekt och portföljstyrning menar jag att det säkert är sant utifrån hur frågan ställts, men att frågan inte på något sätt mäter mognad för digitalisering. Frågorna på den här nivån bör istället röra förmågan att snabbt omsätta nya insikter om behov till funktion i den digitala värdeströmmen, förmågan att optimera resurserna löpande, förmågan att styra plattformsutvecklingen strategiskt, taktiskt och operativ och så vidare.
Och när myndigheterna har ambitionen att förstärka sin förmåga i de befintliga projekt- och förvaltningsmodellerna (på något annat sätt kan jag inte tolka svaren) så blir jag rädd. Mer av det som idag förhindrar digitalisering är inte vad som kommer att hjälpa. Mer av samma som inte lett till så goda resultat hitills är inte vad vi behöver.
Rapporten handlar bland annat om centralisering och decentralisering i digitaliseringen. Här är en sak jag önskar att ESV ska titta närmare på centralt: hur förvaltningsmodellerna och projektmodellerna påverkar möjligheterna att livscykelhantera digitala värdeströmmar, genom vad modellerna föreskriver och inte. Inte huruvida myndigheterna använder dem. För naturligtvis svarar en lydig myndighet att de faktiskt har styrmodeller och att de avser att använda dem mer. Myndigheten ser nog det inte som sitt uppdrag att ifrågasätta nyttan av modellerna, åtminstone inte offentligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar