Varför tillgänglighet?

Mitt i bloggserien om digitalisering åkte jag iväg till Almedalen för att vara med på lite seminarier och aktiviteter. Igår var jag med i en stor workshop på Hej Digitalt! som handlade om tillgänglighet och digitalisering. Frågeställningen var: Hur blir evenemang som Almedalsveckan tillgängliga för fler (#mötenföralla)? Kan man ta till digitala verktyg på något smart sätt? Min roll var att starta diskussionen genom att prata om varför man ens ska tänka på tillgänglighet. Bilden som Pär Lannerö har tagit visar när jag från scenen gör just detta.

Det blev bara några få ord från scenen (tiden var kort), men ungefär de här idéerna försökte jag förmedla:

När man pratar om "tillgänglighet" är utgångspunkten ofta "normala människor hjälper de stackars handikappade så att de också får vara med att leka". Vi fungerar på lite olika sätt, och om det finns en större grupp människor som fungerar på ungefär samma sätt så kommer dessa att utgöra en sorts norm. Den statistiskt normala funktionsuppsättningen görs till den normerande. Grejer som är tillgängliga för normgruppen men inga andra behöver då aktivt göras tillgängliga - anpassas - för den lilla gruppens skull. När det gäller det demokratiska samtalet blir då tillgänglighet och otillgänglighet till en demokratifråga, och att göra saker tillgängliga blir en fråga om anständighet.

Men det är faktiskt inte bara för den lilla gruppens skull. Alla måste tänka på att medlemskapet i normgruppen är tillfälligt. Vi föds alla med grava funktionshinder i vår rörelse-, språk- och tankeförmåga och måste bli burna och matade och få hela vår tillvaro anpassad och tillgängliggjord för oss. I slutet av livet kan samma situation inträffa. Och, faktiskt, närsomhelst i livet. En bilolycka. Någon blir nedslagen en kväll på stan. Du ramlar i duschen eller snavar på mattan i köket. Vi är alla bara ett par sekunder från att behöva få stora delar av verkligheten tillgängliggjord för oss. Både kropp, språk, och tanke kan tas ifrån oss närsomhelst. Tillgänglighet är på så sätt verkligen en fråga för alla.

Men man kan dra det ett varv till: det här med möten handlar om idéer. Att utbyta tankar, att skapa idéer tillsammans. Och när det gäller idéer är alla människor enormt funktionshindrade: idéer är nämligen aldrig tillgängliga av sig själva. Inte ens när vi sitter i samma rum tillsammans sker idéutbytet speciellt lätt, vilket jag som bland annat jobbar med att leda workshops är smärtsamt medveten om. Vi behöver uppfinna sätt att tillgänglighetsanpassa idéerna: hitta på språk och bilder och verktyg att förmedla bilderna med. Funktionshindret i mötessituationen är vår brist på telepatisk förmåga och hundraprocentig empati.

I synnerhet är vår telepatiska förmåga outvecklad på avstånd. Vi försöker kompensera telepatibristen med rösten, men inte ens vår klena röst kan skrika hörbart mer än hundra meter, och vi är så hörselskadade att vi inte hör det som sägs på andra sidan två väggar. Fjärrmöten, att utbyta idéer på distans, klarar vi inte. Inte heller teleportera oss själva eller grejer. När det gäller fjärrmöten måste vi verklighen tänka till och se om vi inte kan hitta på tillgängliggörande verktyg. Telefoner och tågtransporter till exempel.

Så tillgänglighetsanpassning av möten och idéer måste alla människor syssla med hela tiden så fort vi ska ha ett möte och utbyta eller skapa idéer. Uppfinna grejer som överbryggar hindren är ingen speciell aktivitet normsamhället av demokratiskäl ska syssla med enbart för en liten grupp funktionshindrade människors skull, utan vi är alla funktionshindrade på kommunikationens område.

När vi ändå är igång kan vi tänka till och göra det smart och se till så att fler kan vara med. Ju fler vi är som deltar i samtalet, desto större potential finns där. Gruppintelligensen växer. Ju fler vi är tillsammans, desto smartare vi bli.

(Workshoppen som kan ses här samlade 50-talet deltagare och resulterade i denna lilla lista med konkreta råd för den som vill att evenmang och möten ska vara tillgängliga för fler).