En av workshopparna här i Almedalen har handlat om vilka nyckeltal ("Key performance indicators", KPI:er) som kan användas för att driva digitalisering. I förslagen som kom upp i gruppdiskussionerna och i panelsamtalet lades det förslag på allsköns mätvärden, men alla landade i att det viktigaste för att lyckas kommer att vara mod att försöka med lite olika saker. Det var som om hela 50-talsdiskussionen om kvantitativ versus kvalitativ styrning återkom. Jag har skrivit om det förut och vill lyfta några av de tankepunkterna för att kommentera workshoppen:
Skilj på hälsotal och styrtal! I diskussionen presenterades både nyckeltal som mäter utfall och nyckeltal som ska driva ett nytt beteende, men utan att folk gjorde åtskillnad på dem. Gör det! Utfallsmått, hälsotalen, mäter hälsan i hela flödet. Här följer ni upp att era effektmål med digitaliseringen uppnås (för visst har ni en idé om vilken verkan ni vill åstadkomma?). Styrtal är tillfälliga och del i en beteendeförändring som folk själva måste äga om den ska fungera. När styrtal sätts ovanifrån får vi bara en ytlig beteendeförändring utan kvalitativ förståelse för vad som ska uppnås.
Styrtal är oförutsägbara i en komplex verksamhet! Ingen vet exakt på förhand hur vi ska få ett komplext samspel (till exempel en organisation) att förändra sig i en viss riktning. Komplexa system styrs genom att man gör små förändrande testskott och undersöker vad utfallet blir. Man styr dem genom att skapa styr-och-reglerloopar där kursförändringar äger rum hela tiden. Ett långlivat styrtal kommer därför inte alls att garantera den förändring ni vill se. Lär folk prövande ständig förbättring istället (som i lean och agila metoder). Det är en verksamhetsstyrningsmetod som faktiskt fungerar för en komplex verklighet.
Styrtal ger inte mod, gränsvärden gör! Den tredje sortens bra mätvärde är gränsvärdena. Förutom suboptimering och ytlig efterföljelse ger också de pålagda styrtalen det man kallar för yttre kontrollcentrum (external locus of control). Det är ett psykologiskt förhållningssätt till sitt agerande som är reaktivt istället för proaktivt och som fokuserar på att göra exakt som någon annan säger. Mod att testa och mod att misslyckas kräver ett inre kontrollcentrum (internal locus of control). Det får du om någon har berättat på ett målande sätt vad visionen är, gärna i termer av vilka mänskliga behov som ska uppnås, och du sedan ger förutsättningarna och spelplanen inom vilken folk får lov att agera.
Om gränserna för spelplanen, den av alla accepterade variationen, är känd, kommunicerad och överenskommen, då uppstår mod att agera. Då mäter man för att se att man fortfarande är på banan, och det skapar trygghet att våga prova saker, att våga misslyckas.
Sådant här förändringsarbete kan inte bedrivas med en naiv inställning till styrtal. Det handlar om att leda förändring i osäkerhet, vilket gör att alla idéer om detaljerade planer och digitaliseringsprojekt och enkla styrtal som ska justera folks beteende, de funkar inte. Agila metoder handlar däremot om just att kunna navigera och leda mot ett mål i en förändring som har stora element av oförutsägbarhet i sig. Tillämpa agila metoder och använd mer genomtänkta sätt att hantera nyckeltal istället, så ökar ni chansen att lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar