Ovillig till förändring?

Ett av skälen till att en organisation i förändring behöver förändringsledning är att vi människor, på någon nivå, skyr förändring. Förändringsledningen kan då hjälpa oss att lättare ta till oss det nya. Om den är bra genomförd.

Det är samtidigt sant att vi människor älskar förändring och förnyelse. Som vanligt när det gäller våra preferenser är vi inte entydiga utan motsägelsefulla. Vårt känsloliv drivs av flera parallella mekanismer som inte alltid kommer till samma slutsats. Hur kan det bli så? Varför tycker samma människa olika saker om samma förändring samtidigt?

Om vi tittar på några av mekanismerna kan vi få ledtrådar till hur det hänger ihop. Vår vaksamhet och skepsis väcks när tillvaron inte blir förutsägbar. Särskilt inte när det gäller vilka människor jag måste lita på och samverka med, och i synnerhet inte när maktförhållandena mellan oss ändras och vi riskerar att tappa handlingsfrihet. Många organisationsförändringar skapar precis denna typ av osäkerhet, och vi är byggda för att slå klackarna i backen då.

Om oförutsägbarhet och risk för att tappa handlingsfrihet är starka demotivatorer som väcker vår skepsis, vilka är då motivatorerna som väcker vår entusiasm? Föga förvånande: att vi får mer handlingsfrihet. Det är därför som lean och agila metoder bygger på att delegera så mycket som möjligt av förändringsledningen ut på golvet. Vi ogillar att bli förändrade, men älskar att förnya oss själva om vi får möjlighet.

Förutsättningen är bara att vi måste ha en realistisk möjlighet att använda vår frihet på ett sätt som gör att vi känner oss kompetenta och meningsfulla i både våra egna och andras ögon. Vi måste ha tillgång till verktyg och miljö som gör oss trygga med det här nya självstyret.

Det otäcka med brist på förutsägbarhet är känslan av kontrollförlust. Den kan uppvägas med transparens: att vi hela tiden ser vad som händer i vår omgivning, och att vår omgivning svarar på vårt handlande på ett någorlunda förutsägbart sätt.

Det otäcka med att människor i min närhet byts ut är att jag inte vet hur jag i denna nya konstellation kommer att drabbas av andras ogillande eller gillande. Det kan uppvägas med respekt: att vi inte har en kultur som går ut på att påföra skam på andra människor, och att ett gemensamt syfte är uttalat och att de ramar jag får verka inom är tydliggjorda.

Så vi är inte så ovilliga till förändring när allt kommer omkring. Vi är däremot väldigt ovilliga till att hunsas omkring, men det är en känsla som ganska enkelt går att undvika om man utgår från att folk kan driva sin egen förändring om de bara ges verktygen och en sund miljö.