Autokratin är problemet

Jag fortsätter reflektionen runt ledarskapets ansvar för mental/social arbetsmiljö.

När vi bygger kärnkraftverk är det inte Rörmäster som med sitt erfarna öga tittar på konstruktionen och berättar vilka dimensioner som ska användas. Vi har ingenjörer som med kunskap om fysikaliska lagar räknar ut vad som behövs. De fysikaliska lagarna är framforskade och validerade och inte beroende av Mästers dagsform.

När vi styr länder är det inte byhövdingen som ensam, eller möjligen med hjälp av en lagman, avgör tvister mellan byns invånare. Istället har vi maktdelning med överenskomna lagar som upprätthålls av professionella jurister och poliser.

Vi har helt enkelt övergivit autokratin, att en person ges självsvåldig makt, inom flera av samhällets sektorer. Inte i första hand av rättviseskäl, utan av effektivitetsskäl. Professionalismen fungerar bättre.

Utom i ledarskapet av arbetsplatser. Där är vi ofta fast i den primitiva och spontana ordningen där enstaka individer utväljs på magkänsla och ges stor makt över andra som arbetar där, utan att bli hjälpta av genomtänkta metoder för hur ledarskapet ska fungera.

Den spontana ordningen i utväljandet av ledargestalter i människoflockarna tenderar att selektera narcissistiska män framför andra kandidater. Väl på plats kan många av dem uppvisa dysfunktionella ledarbeteenden, beteenden som inte sällan leder till ohälsa hos personalen. I och med den individuella chefens starka ställning finns det få personer som vågar utmana dysfunktionerna, och de som ändå gör det bärs av väldigt bräckliga hjälpande strukturer om sådana alls finns.

Att utmana dysfunktioner i en dysfunktionell organisation leder till opposition och konflikt. Att utmana dysfunktioner i en välfungerande organisation leder däremot till ökat tillitsfullt samarbete (själva den förmågan är en effekt av den goda funktionen). Givet den definitionen kan man fundera över hur många organisationer som är välfungerande egentligen.

För att få organisationen att bli välfungerande på det sättet behövs det ett geni som både kan klättra mot toppen på ett aplikt sätt, och sedan använda den positionen för att ensam driva förändringen med all den psykologiska insikt och effektiva verktyg som krävs. Geniet måste i sig själv skydda sig både mot maktberusning och mot att helt enkelt svara upp mot folks förväntan på hur en ledare ska vara.

Eller så inser vi att själva idén om autokraten, Organisationsmäster, företagshövdingen, är problematisk i sig. Vi inför professionalism även här, och gör medvetet ledarskap och organisationsutveckling till en integrerad del av verksamheten. För den illvilliga autokraten innebär det en effektivt detroniserande. För den välvilliga autokraten innebär det att äntligen få ett fullgott stöd i form av verktyg och modeller som stöttar och blockerar dysfunktion.

Det är inte så att det inte finns kunskap om hur mänskliga samspel fungerar som bäst. Däremot är kunskapen dåligt spridd, och verktygen underutnyttjade. Det kan en ökad professionalisering av ledarskapsstrukturerna råda bot på.