Agila rötter: motkultur

Detta är ett utdrag ur en lektion i min distanskurs Introduktion till organisationsagilitet.

En annan idéströmning som betytt mycket för agila metoder är ickevåldsrörelsen och den amerikanska motkulturen under 60- och 70-talet.

Det har alltid funnits egalitära grupper i mänsklighetens historia: grupper där man gett varandra stor frihet, där man försökt undvika hierarkier och i görligaste mån låtit bli tvång.

Dessa grupperingar har nästan alltid utgjort undantaget, för vi människor har - liksom alla primater - en mekanism i oss som sysslar med över- och underordning av människor baserat på olika uppfattade dominanta faktorer, däribland beredskap till våld. Detta förstärks av våra olika mänskliga kulturer som på olika sätt institutionaliserar över-/underordningen och vålds-/tvångsmedelsanvändningen.

Men idén om egalitära grupper har funnits som en underström, och så snart man har behov av välfungerande autonoma grupper (som agila tekniker bygger på) har man sett att dessa är egalitära, och så har man plockat fram de insikter som denna underström och motkultur gjort under århundradena.

Kväkarna

En av de viktigaste rötterna är kväkarna, eller Vännernas samfund. Det var (och är) en kristen rörelse som oftast åsidosätter dogmer till förmån för den direkta upplevelsen av Gud, och i enlighet med det aktar sig för hierarkier. Rörelsen uppstod under det sena 1600-talet i England.

Man började tidigt experimentera med olika slags storhushåll, och att utforska hur man samtalar med varandra utan underliggande hot och dominansmönster. Man var också aktiva motståndare till slaveri, arrangerade flyktvägar för slavar, och tidiga med att uppmärksamma och motverka kvinnoförtryck och rasism. Under världskrigen tog tron sig uttryck i vapenvägran, att man gömde flyktingar, och att man organiserade civila frivilliga vårdorganisationer istället för att göra krigstjänst.

Fredsrörelsen

Under nittonhundratalet blir krig någonting annat än det varit tidigare. Det har alltid varit fasansfullt, men världskrigen och kärnvapenhotet gjorde många uppmärksamma på att krig nuförtiden inte kunde sägas ha några vinnare. Särskilt som man såg att världshandel och gemensamt företagande skapade ett helt nytt slags välstånd som lyfte hela folk ur fattigdom. Fred hade blivit dyrbarare än någonsin.

Inom fredsrörelsen gjorde man samma erfarenhet som kväkarna gjort: att det upplevdes motsägelsefullt att organisera sig på ett militäriskt vis om man hade fred som gemensamt ideal. Därför kände man sig tvungna att utforska samverkanssätt och mötesformer som bekräftade ett egalitärt samspel mellan människor. Man lånade av kväkarna, vilket inte var så svårt eftersom fredsrörelsen inte sällan bestod av kväkare, och man vidareutvecklade samspelen själva.

Man gick ifrån passiv pacifism till aktivt agerande ickevåld.

En fin genomgång av icke-våldshistorien finns i boken Non-Violence: The History of a Dangerous Idea av Mark Kurlansky. Där beskrivs hur effektivt samspelsteknikerna i ickevåldstraditionen kan fungera, inte bara gentemot folk som är i den egna gruppen utan även för att kunna nå samförstånd med sina motståndare.

Även Marshal Rosenbergs Non violent communication förtjänar att nämnas här. Även om man inte delar Rosenbergs uppfattning om vad som är mänskliga behov, så ger hans analys av mänskliga språkspel viktiga insikter i hur samspel i en grupp fungerar. Därför undersöker många agila coacher sätt att använda hans metoder när de bygger team.

Motkultur och olydnad

Under 60-talet i USA händer en massa saker som handlar om att ifrågasätta tingens nuvarande ordning. Beatpoesi, jazzmusik, raskravaller, en förnyad energi i kvinnorörelsen, drogexperiment, datorutvecklingen, och rymdindustrin. Det handlade om innovation både när det gällde vapen och livsstil.

Teknikutvecklingen och kapprustningen krävde att till och med staten kastade sig ut i det okända och vågade investera i saker som man inte på förhand visste hur de skulle ta sig, som till exempel månraketer. Resurser fanns i överflöd. Kunskaper och insikter som förut varit förbehållna de få blev tillgängliga för större grupper. De som upplevt andra världskrigets fasor levde fortfarande, samtidigt som en stor ungdomsgeneration kände att de var med att sätta helt nya regler.

Steve Jobs har sagt att det var erfarenheterna av den amerikanska motkulturen, och kanske i synnerhet experimenten med LSD, som frigjorde hans sinne tillräckligt för att gå sin egen väg (även om man kan tänka sig att han var egensinnig i sig själv).

Flera av jättarna i dagens Silicon Valley som t ex Google och Facebook är i sitt ledarskap formade av dessa antiauktoritära ideal. Agilitet uppnås genom att delegera, och för det krävs det en kultur som inte självklart antar att de befintliga auktoriteterna vet bäst.

Amerikanska 70-talsfeminister

Ett försök till lösning på hur man ska organisera sig när man inte har tillgång till hierarkier är stormötet. Det var en beslutsform som provades i många motrörelsesammanhang på 60- och 70-talen.

Låt alla komma till tals, och låt alla beslut fattas gemensamt. Det låter som ett jämlikt förfarande, men marginaliserade grupper inom de stora kollektiven förstod att det fanns gott om osynliga dominansstrukturer som gjorde stormötena allt annat än jämlika. Jo Freeman skrev en essä 1970 om stormötets tyranni där hon poängterar att frihet i det strukturlösa är en chimär, eftersom det alltid finns en underliggande dominansstruktur.

Istället för att låtsas som att frånvaro av ramar betyder att man är egalitär, kan man utforska vilka ramar som krävs för att synliggöra maktstrukturer och motverka dem i den mån de blir destruktiva. Även här lånade man friskt ifrån föregångarna bland kväkarna, abolitionisterna, antikolonialt ickevåldsmotstånd, fredsrörelsen, äldre feminister med flera, och man utvecklade själva nya metoder.

Här finns t ex tekniker för mötesfacilitering (eller underlättande som det heter på svenska) där man delar på ansvarsområdena så att all makt inte ligger i en mötesordförandes händer. Någon har koll på att alla mår bra, någon har ett särskilt ansvar för att synliggöra maktspelen, någon har ansvar för gruppens gemensamma tankearbete och beslutsprocess, och så vidare.

De två böcker som är bland de mest spridda bland agila coacher världen över, Lyssa Adkins Coaching agile teams samt Diane Laursens och Esther Derbys Agile Retrospectives, presenterar del faciliteringstekniker som är sprungna ur denna tradition, och många agila coacher hämtar faciliteringsuppslag ur sammanhang som inspirerats av denna syn på mötesteknik: modern militär debriefing, CISV, plogbillarna, scouterna med flera.

Sociokrati

En rörelse som utvecklades parallellt med och inom fredsrörelsen under 1900-talet var sociokratin. Sociokrati betyder gruppvälde, medan demokrati betyder folkvälde, och tanken är att i en grupp så har medlemmarna en särskild social relation till varandra. Demokrati passar för beslutsfattande när man är anonym inför varandra, sociokrati passar för grupper som känner varandra.

Från kväkarna lånade man beslutsformen konsensus utan avgörande invändningar, och man prövade att experimentera med sociokrati i storhushåll och företag som kväkare hade tillsammans. En modernare form av sociokrati formulerades av elektroingenjören Gerard Endenburg som använde det som ledningssystem i familjeföretaget.

De framgångsrika företag som experimenterat med långt gången delegering och chefslöshet: Zappos, Semco, Morning Star med flera använder någon form av sociokratisk beslutsmodell. Modellerna är väl lämpade för det som Fredric Laloux kallar för "havsgröna organisationer", dvs organisationer där arbetarna har mycket hög grad av självstyre (ja "teal" är en färg mellan blå och grön).

Sociokrati är mer en samling principer än en konkret metod. Mer konkreta och kompletta metoder för självstyre är till exempel Holakrati och Sociocracy 3.0 (även känt som "S3"). I synnerhet S3 är ett ramverk avpassat för att vara kompatibelt med och stärka moderna agila arbetssätt.