Blogg100, smidighet, samtid och framtid

Det här är en sporadiskt uppdaterad blogg. Den är min överskottsventil: jag trycker ut en text här då och då som inte får plats i något av det andra jag skriver och tänker. Jag kanske har varit insyltad i ett kunduppdrag som tagit all min tid. Men så tar uppdraget slut och då får jag tid att gå vidare med en tanke jag inte hunnit gå vidare med tidigare, och så blir det en bloggtext.

I andra tider har jag haft en blogg som ett tankeredskap. Ett ställe där man kan spotta ur sig det halvfärdiga. Bedriva själva tankeprocessen i det offentliga. Jag har litegrann saknat det.

Fredrik Wass på Bisonblog har i tre års tid kört en bloggutmaning på våren: blogga en post om dagen i hundra dagar. Han kallar tilltaget för #Blogg100, och tanken är att försöka konstgöda den svenska bloggosfären en smula. Den som inte direkt dog men slutade att vara ett bubblande ekosystem för några år sedan.

Jag vill försöka vara med i detta i år. Men det kräver att man har något att säga som passar det reflekterande (till skillnad från det färdigreflekterade) formatet. De predikningar om smidiga metoder som hittills fyllt den här bloggen är inte riktigt den sortens text. Vanligen skriver jag om konkreta tips och råd, och jag lägger inte ut något på bloggen om jag inte vet att det funkar och att åtminstone någon kan ha konkret nytta av det. Det ska vara genomtänkt och beprövat så att jag inte lockar någon på falska premisser.

Men jag har även en tankegång som absolut inte är färdig och där jag känner ett behov av att spekulera. Det gäller frågan om vilka samhällsförändringar man kan se i förlängningen av de smidiga metoderna. Agila metoder är som sagt inte något vi tar till inom en avgränsad genomförandefas av systemutvecklingsprojekt. Agila metoder sätter fingret på dysfunktioner som uppstår långt innan genomförandefasen, och utövar därigenom ett förändringstryck på hela värdekedjan.

På samma sätt funkar även de andra leanmetoderna. På golvet manifesteras strukturella dysfunktioner som har sitt upphov någon helt annanstans än just på golvet. Till exempel utanför organisationen, eller i beslutsfattandet högre upp i hierarkin. Under ett omoget ledarskap som tror att leanmetoderna handlar om att fixa till en avgränsad del av värdeströmmen misslyckas alltid lean. Antingen ger man inte folk verktyg att utforska rotorsakerna till problemen, eller så kväser man dem när de gör synligt att man själv är en del av problemen. Medan äkta lean är och förblir ett sätt att förbättra (dvs förändra) ledarskapet.

Tänk på alla vanföreställninga de smidiga metoderna avslöjar: tron att komplexa värdeströmmar kan toppstyras med direktiv, tron att de ekonomiska styrningsmodellerna inte bidrar till ett ökat spill, tron att problem i dynamiska system uppstått på det ställe där vi först får syn på dem, tron att ökat resursutnyttjande och beläggningsgrad sänker priset per producerad enhet, samt många många fler. Dessa stolligheter tros ju inte bara av enskilda chefer inom vissa verksamheter. Föreställningarna genomsyrar breda lager av samhället, och är tillochmed ibland institutionaliserade, som till exempel inom Statskontorets regelverk som tvingar fram stora projekt med hög risk.

Vad händer med ett modernt samhälle där dessa föreställningar monteras ner? Hur ändrar vi styrmedlen? Vad händer med arbetet, och upplevelsena av arbete? Vilka saker blir viktiga att utforska och vilka blir det inte? Det tänkte jag försöka fundera, spekulativt och tentativt kring. Under hundra dagar. Vi får se hur de går.