Den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti sa att vi egentligen inte är rädda för det okända. Vi är rädda för att det kända ska ta slut.
Att det vi älskar ska försvinna. Att tryggheten i det vi har ska berövas oss. Inte lika rädda för döden som vi är rädda för att livet ska tas ifrån oss.
I Harry Harlows grymma men väldigt talande forskning om anknytning hos apor visade man beteendet hos en apunge som utsattes för ett okänt mystiskt föremål i sin bur. Harlow lät apungar växa upp med en docka som anknytningsvarelse. När inte den docka som fått representera mamman i apans liv var närvarande låg den stackars apan på golvet, förlamad av skräck för det okända föremålet.
Men när mammadockan sattes in i buren skuttade apan raskt till henne och hämtade tröst. Och mod! Från dockans trygga famn vågade apungen sedan titta noga på det nya okända, och ganska snart hoppa ner på golvet för att undersöka det hela närmare.
Vi är på en nivå allesammans apungar. Nya saker fascinerar oss. Även nya arbetssätt och ny teknik. Men när vi tvingas möta det nya utan att få behålla tryggheten i det vi är hemtama med så blockeras vår nyfikenhet.
Så när vi leder varandra genom en förändring: hur kan vi trösta oss till mod? Hur kan vi se till att väl utvalda delar av det gamla och invanda finns kvar så att vår nyfikenhet på det nya kan få blomma upp?
Hög igenkänningsfaktor här, mitt i en pågående förändringscykel där många uttrycker just det där. Man vet vad man har och så vidare. Den mening som jag tar till mig i din text är det när rädslan blockerar nyfikenheten - jag tänker att exakt det är viktigast att ta med sig i mötet med flera i en förändringsprocess. För visst är det så att de allra flesta vill ha utvecklig men ingen vill ha förändring?
SvaraRaderaJa. Och då måste man som en klok mamma representera både det hemtamt trygga och samtidigt presentera den nya större världen. Tänker på lejonmamman som gradvis lär ungarna att jaga och döda. Curlar dem mindre och mindre.
Radera