Dags att plocka upp boken igen. Nu har vi kommit till det långa och lite svamliga kapitel två, där Deming beskriver 14 punkter som han tycker att verksamheter bör rätta sig efter. Det märks att han är irriterad, och det verkar som om han går runt i ett rum och dikterar och viftar med armarna. Samtidigt så är de 14 punkternas giltighet hela bokens genomgående tema, så det vill till att traggla sig igenom kapitlet.
Kapitlet består av ett eget "förord" (vilket tillhörde förra läsbetinget), sedan kommer de 14 punkterna i sammandrag, och sedan en lite längre uppsats för varje punkt. I det här inlägget tänkte jag redogöra för innehållet i "förordet", början av kapitel två.
Kapitlets tema är de principer Deming tycker ska råda när västerlandets sätt att sköta verksamheter måste reformeras. De grundläggande principerna, som går igen i de 14 punkterna, är dessa:
- Vetenskapligt förhållningssätt till konsten att bedriva verksamhet, ett förhållningssätt som innefattar välgenomtänkt teori och solid empiri.
- Kvalitativ snarare än kvantitativa mått: hur verksamheten bedrivs är viktigare än vilka numerära resultat som för stunden råkar uppnås. Denna grundhållning, som också är typisk för Toyota, motiverar Deming med statistisk analys.
- Uthålligheten, att målet för varje verksamhet måste vara att finnas till och göra nytta länge.
- Helhetsperspektivet, att en verksamhet är nyttig inte bara för kunderna och ägarna utan även för arbetarna, fackföreningarna, och samhället i stort, och att de ska bedrivas med detta för ögonen.
När man ska avgöra hur en verksamhet går så kan man inte titta på det nuvarande ekonomiska resultatet. Som Demings läromästare Shewhart på 1920-talet påminde om: utfallet i en process - det numeriska resultatet - beror på en kombination av systemiska faktorer, dvs hur vi har organierat arbetet, och slumpmässig variation som vi inte kan kontrollera. Därför är det ingen idé att mäta hur det går genom att titta på ett kortsiktigt resultat. Man kan göra helt rätt, men få ett dåligt kvartalsresultat beroende på yttre omständigheter, och man kan bete sig helt galet men göra storvinst.
Endast genom att analysera resultatet statistiskt och ta reda på vad den naturliga variationen är kan man se om man gör ett bra jobb eller inte. Ännu värre blir det om någon försöker att styra på dessa varierande kvantitativa mål. Om man besvarar varje naturlig avvikelse med en justering av sina arbetssätt så kommer man att introducera ännu större variation. Istället hävdar Deming att man ska analysera utfallet, och styra kvalitativt och vetenskapligt. Inte minst genom att man tittar uppströms i processen: kan vi göra något åt den alldeles för stora variationen i det material vi får att arbeta med?
Denna styrning bör vara i enlighet med en målmedveten strategisk plan för hur verksamheten ska förbättras, så att den kan överleva och blomstra under lång tid. Var vill ni vara om fem år? Hur ska ni ta er dit? Att bara vilja göra sitt bästa räcker inte, man måste ha en plan. Deming påminner också om hur syftet är lite större än nästa kvartalsrapport: hela samhället blomstrar om vi får verksamheterna att blomstra under lång tid. Men till detta krävs målmedvetet uthålligt förbättringsarbete.
Han varnar också för det slags kvalitetsförbättringsinitiativ som han sett förekomma i det sena 70-talet/tidiga 80-talet. Det är initiativ där man uppmanas styra på numeriska resultat, stick i stäv mot insikten från statistiken, där man uppmanas satsa på ny teknik, vilket i sig inte förbättrar något förrän man helt analogt förstått vad som är problemet med dagens verksamhet, eller kvalitetscirklar, eller förslagsprogram, eller något av de andra förslagen. I sig är förslagen inte dåliga, men Deming saknar program som stöder de framgångsfaktorer han har osberverat.
I synnerhet irriterar han sig på att så många förbättringsprogram riktar sig till arbetaren på golvet. Det är som att man försöker skrämma arbetaren till att producera bättre kvalitet. Men
...som det står klart redan i kapitel 1 så vet varenda fabriksarbetare vad som händer [när man levererar dålig kvalitet]. Men arbetaren är ofta hjälplös mot det produktionssystem som tvingar arbetaren att producera dålig kvalitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar