Att det ofta är så, det vet vi. Samtidigt finns det sätt att rigga återkoppling (och en belöning är en återkoppling) så att vår motivation inte dör. Vi behöver veta lite hur mekanismerna bakom fungerar. Det finns ett par teorier.
En teori är att det har med vår inre återkoppling att göra. Vårt agerande kan se ut så här: vi blir medvetna om något, vi tänker och känner, och därefter agerar vi. Men det kan lika gärna vara så att vi först agerar, utan att riktigt vara medvetna om varför. Då blir den delen av hjärnan hos oss som vill att allt ska vara konsistent och logiskt lite förvirrad, och börjar i efterhand att undersöka och gissa för att förstå varför vi gjorde som vi gjorde.
Den här inre berättelsen om varför, den skapar ramen för hur vi sedan tolkar och agerar nästa gång vi kommer till en liknande situation. Och inramningen styr mycket av våra känslor inför saker. Så om vi sysslar med något i en situation där inga belöningar finns kommer vi att söka anledningar inuti oss själva ("Jag gör det för att det är roligt!"). Men om där finns en tydlig belöning är det den som vi tror motiverar oss ("Jag gör det för då får jag pengar!"). Eftersom vi på den här nivån i medvetandet har svårt att tro på flera skäl (single cause fallacy) så kommer det ena skälet att slå ut det andra. Denna förklaring kallas the overjustification effect
En annan teori formulerades av Edward Deci och Richard Ryan som en del av deras Self Determination Theory. Enligt SDT blir vi motiverade till handling i en situation om vi tror på vår förmåga (har kompetens), känner oss fria att agera (har autonomi), och upplever sammanhanget meningsfullt. Cognitive Evaluation Theory beskriver hur yttre belöningar och hot slår emot vår uppfattning om vår egen kompetens och autonomi.
Om jag lovar dig belöning bara du jobbar på ett visst sätt, så signalerar jag att det är jag som bestämmer. Jag säger att du ska agera, för att jag - inte du - värderar på ett visst sätt. Jag kommunicerar en yttre motivationsstruktur som jag menar ska gälla istället för din egen. Du blir, på ett inre och ofta omedvetet plan, trängd (förlorar känslan av autonomi). Jag aktiverar fram ett visst tunnelseende hos dig som förhindrar dig att gå in i dig själv och söka arbetsglädjen där.
Närvaron av den yttre motivatorn slår enligt Deci och Ryan även mot vår upplevda kompetens, men jag har inte lyckats förstå deras tankegångar där, så det ger jag mig inte på att försöka sammanfatta. [ Uppdatering 2015-08-08: Om jag förstår dem rätt nu, efter ytterligare några månader, handlar det om infantilisering. Genom att jag värderar och belönar så signalerar jag som sagt makt. Eftersom vår hjärna har lätt för att associera makt och kompetens medför den upplevda maktlösheten även en upplevd kompetensbrist. ]
Andra förslag som lanserats är t ex
- att hot om straff associerar aktiviteten negativt, och att en belöning alltid innehåller hot om straff (att belöningen försvinner)
- att satsen om du gör sak X så får du belöning Y implicerar en värdering att sak X inte är värd att göra för sin egen skull, utan belöning Y är bättre. Eftersom vi har en tendens att påverkas av inflytelserika människors värderingar så börjar vi nedvärdera X.
- att fokus helt enkelt flyttas från saken till belöningen.
Samtliga dessa förklaringar kan mycket väl vara giltiga samtidigt. Våra förklaringsmodeller är just modeller, och alla modeller som bekant är felaktiga även om några är användbara. Den neurala verkligheten är inte lika stringent som vår förklaring av den, och vi är dessutom funtade lite olika, vi människor. Grundpoängen är att motivation till att handla har med våra känslor inför handlingen att göra, och dessa påverkas på olika sätt av hur vi bemöts. Och om vi bemöts med uppfattningen att vi ska motiveras av yttre belöningar, så kommer våra känslor inför handlingar inte att likna de känslor vi har när vi är motiverade av vad vi tycker om handlingen i sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar