Det var en gång en porslinshylla, stor och bred, som hängde på köksväggen ovanför diskbänken.
– Jag är en fin hylla, jag kan med råge hålla hela familjens hela porslinsförråd! tänkte hyllan nöjt.
Men så ville familjen ha ett trevligt litet eluttag ovanför köksbänken. Och hyllan var i vägen.
– Vi får kapa av lite av hyllan, det finns ju trots allt gott om utrymme på den! sade familjen. Då får vi plats med ett litet eluttag.
Sagt och gjort, hyllan kapades och familjen fick sitt eluttag.
Lite bökigare blev det förstås ibland. När allt porslin var diskat samtidigt behövde man stå en stund och pussla för att få plats med alla muggar, glas och fat. Men det fick gå.
Men så ville familjen ha en liten handukshängare bredvid eluttaget, Och hyllan var återigen i vägen.
– Om vi börjar stapla porslinet lite bättre klarar vi oss nog med en lite mindre hylla, sade familjen.
Och de kapade hyllan lite till, och satte upp handdukshängaren.
Det gjorde inget att de nu fick stå och pussla med porslinet varje gång de hade diskat, för att få plats med allt. Åtminstone sade de så till varandra. Det var ju trots allt trevligt med en handdukshängare. Men lite irriterade var de nog, i alla fall tyst i tankarna.
Men så ville familjen plötsligt flytta på både eluttag och handukshängare, och istället ha ett stort fönster ovanför diskbänken.
– Nu behöver vi verkligen tänka nytt! sade familjen. Kan vi komma på ett sätt att stapla porslinet så att det ryms på en hylla som bara är hälften så stor som idag?
Familjen tänkte och tänkte och kom på en lösning som åtminstone på pappret verkade fungera: om de satte alla glasen i varandra, glasen i muggarna, muggarna i de djupa tallrikarna, och så vidare.
Hyllan halverades, och fönstret togs upp.
Nu började de verkliga problemen. Pusslingsritualen tog ju sin lilla tid. Tid som man inte alltid hade. Och när inte pusslingen gjordes ordentligt så hände det att ett och annat glas, och en och annan tallrik, ramlade i diskbänken och gick i småbitar. Det hände för övrigt även när man varit duktig och pusslat rätt.
Ingen tittade heller ut genom fönstret, så fort man kom in i köket tittade man nervöst på den rangliga porslinsstapeln på hyllan.
– Det var en dålig hylla vi skaffat oss! sade familjen och hyllan kände sig misslyckad.
Snipp, snapp, snut, men detta är tyvärr ingen saga. Välfungerande men kanske lite överdimensionerade verksamheter finns överallt. Vi kapar dem glatt i tron att allt ska bli bättre, men märker till vår förvåning att "överdimensionen" hade ett syfte: att göra själva verksamheten smidig.
I verkligheten är vi kanske inte så direkta som familjen i sagan. Kanske kapar vi inte hyllan i stora sjok. Kanske hyvlar vi av 2 procent på den varje år istället. Men det spelar ingen roll, förr eller senare kommer dess förmåga att härbärgera porslinet att minska drastiskt. Och då går saker sönder och allt blir väldigt ineffektivt.
Det är nämligen skillnad på att på ett dumsnålt sätt utnyttja resurserna till max, och att vara effektiv och möjliggöra smidiga flöden.
