Tillitsbaserad styrning

Det är enkelt att vara sur på "New Public Management" eftersom denna modell för styrning av offentlig sektor bygger på att man försöker styra på utfallsmått utan att ha koll på yttre varians och andra saker som påverkar utfallet. Därför driver den styrmodellen fel beteenden, som alltid när det handlar om en variant av Management by Objectives. Vilket nog de flesta som arbetat inom offentlig sektor kan vittna om.

Men vad ska vi ha istället?

Sedan femtiotalet har William Deming och Toyota lanserat ett alternativ till både taylorismens toppstyrning och Druckers målstyrning och balanserade styrkort. Det bygger på att man tydliggör förväntningarna på varandras beteende utan att snöa in på just specifika numeriska målresultat, och på att man ständigt vidareutvecklar samarbetet kvalitativt. Har transparens mellan varandra och arbetar med ständig förbättring.

Nu har denna insikt nått även regeringen. Jag är inte den nuvarande regeringens (2017) bästa vän, men här tycker jag de har fått till det bra. De har nämligen bestämt sig för att utforska alternativ till NPM/MBO och kallar alternativen för tillitsbaserad styrning.

Vad är det? Styrning baserad på att jag helt enkelt litar på att du gör din grej? Som ger dig fria tyglar? Som inte är någon styrning alls utan bara låt-gå-mentalitet?

Nä. Det handlar visserligen på att jag litar på att du gör din grej, fast på grund av att vissa kontrollmekansimer är på plats.

Först att du och jag tydligt har definierat vad som faktiskt är grejen vi ska uppnå. Vilket är målet? Och då menar jag kvalitativt.

Sedan att det finns vissa gränser vi lovar att inte korsa. Vi preciserar inte målet i exakta termer, för i en verksamhet som innehåller varians kan man inte precisera vad utfallet ska komma att bli så tydligt och exakt. Men vi kan komma överens om vilka utfall som är off-limits. Vilka utfall som vi absolut bör titta närmare på tillsammans.

Detta kallar förvaltningsforskaren Cajsa Niemann för Villkorat förtroende i sin doktorsavhandling. Man är trygg med varandra inom vissa väldefinierade ramar. Och det är en av ledtrådarna i hur regeringen tänker sig att man kanske kan styra hela statsapparaten.

För oss som pysslat med lean och agila metoder är detta inget nytt. Tokigheterna med MBO har varit kända sedan 50-talet, och att ett agilt angreppssätt dramatiskt ökar förmågan att träffa rätt, förmågan att nå effektmålen, är inte heller något nytt. Inte heller att de agila arbetssätten bygger på tillit, och att tilliten vilar bland annat på att våra policies är explicita.

Tilliten som psykologisk mekanism ÄR alltid villkorad. Den uppstår inte av sig själv utan kräver att vissa rädslor hos folk är omintetgjorda. Knepet är att synliggöra dessa villkor, göra dem glasklara, och vidareutveckla dem tillsammans under resans gång. Jag vet att detta är ett väldigt fruktbart sätt att styra på, för jag har själv varit med om att införa det. Jag tror att det kan revolutionera statsförvaltningen och offentlig sektor. Till det bättre.